Cancer tog hennes liv och lämnade mig med skuldkänslor.

Jag var så arg på mamma för att hon sa att hon skulle dö. Jag var arg på mamma för att hon vägrade bära peruk och att hon lät mig skämmas inför mina klasskamrater när hon skjutsade mig i bilen utan hår. Jag var arg på mamma för att hon visade sig så öppen och orädd och när hon visste att hon skulle dö brukade hon fråga rakt ut vart vi syskon ville bo när hon dog.

 

Jag var 14 år och för mig fanns det inget annat alternativ än att bo med mamma och mina syskon som jag gjort hela livet. Jag ville inte inse sanningen. Jag var arg på mamma för att hon försökte få mig inse något annat och att mamma var sjuk i cancer var inte på riktigt. Att mamma hade cancer var inte så allvarligt.  Hon hade inte så ont som det verkade. Att hon vaknade upp mitt i nätterna och kunde skrika på hjälp tyckte jag bara var löjligt.  Jag visste ju att min mamma var stark. Min mamma visade sig alltid stark och positiv. Min mamma var läkare och därför visste jag att hon kunde bota sig själv och ta bort den där jävla cancern. Den där jävla cancern som hon pratade om som hon menade kunde splittra oss. Jag visste att det inte var så för utan mamma hade vi syskon ingen. Ingen som mamma.

 

Mamma och alla omkring tjatade att jag skulle vara hemma mer.. men de var bara tröga som inte fattade bättre. Jag blev så arg på en av mammas bästa vänner Disa som en dag berättade för mina vänner att mamma var döende i cancer och att de skulle försöka stötta mig. Jag och min bästa kompis var med några äldre kompisar vi hängde mycket med och när Disa berättade började jag gråta och jag skämdes så otroligt mycket. Den enda som visste var min bästa vän men jag pratade inte med någon om hur jag mådde och vad jag kände. Att bli utblottad på det där sättet var hemskt. Även om jag idag så klart förstod varför Disa gjorde så. Jag var inte där för mamma så mycket som jag önskade. Under den sista perioden blev mina vänner på något sett viktigare för mig men det fick jag senare ångra ännu mer eftersom ingen utav dem visade vara några bra vänner.

 

Sorg och rädsla inför att någon ska dö eller har dött är så himla komplicerat. Det är ganska så tabu att prata om sådana här känslor. Cancer tog hennes liv och lämnade mig med skuldkänslor och djup sorg men också med ett helt hav av obesvarade frågor. Att prata om känslor, att hantera ilska och frustation är det som fått mig att kunna leva med sorg. Det är också det som fått mig tänka annorlunda angående mina skuldkänslor. Det jag skrivet här ovan berör mig fortfarande så himla djupt och jag blir uppriktigt ledsen när jag tänker på hur det var och vad jag kunde ha gjort annorlunda. Men det är okej att känna så. Jag kan inte ändra på något som varit. Jag önskar att jag aldrig lämnat mammas sjukhussäng men sanningen är att jag besökte henne knappt för jag tyckte att det var för svårt och smärtsamt. Jag var egoistisk för jag förstod inte bättre. Jag var 14 år. Och det var så det var. Men det betyder inte att jag inte älskade mamma. För det gjorde jag mer än något annat.

 

 Jag vet hur mycket mamma älskar mig och jag vet också att hon inte ville något annat än att vi skulle vara lyckliga. Därför har jag gjort ett val. Jag väljer att leva med sorg.  Jag väljer att prata om henne för att hålla henne vid liv. Hur mycket smärta än gör ont så väljer jag att känna smärtan och låta den göra mig starkare. Jag väljer detta för jag vill leva och hade mamma aldrig varit tvungen att lämna hade mamma också valt den vägen. Därför väljer jag den för oss båda.

 

Stor kram till alla där ute som också har förlorat någon som stått er nära.

Efter regn kommer solsken.

 
Jag har ställt in kvällens planer och faktiskt lyckas sova på soffan 2 timmar idag. Kände mig så fruktansvärt "bakis" förut men det känns redan mycket bättre. Inte 100 % men bättre. Har även sjukanmält mig från jobbet imorgon och satsar endast på seminariet.  Imorgon ska jag ta dagen och kvällen som den kommer. Tänk att det låter så lätt men det är allt annat än lätt att återställa sig efter att kroppen gått in i väggen. Detta är ju bara en liten falla tillaka effekt men det är så viktigt att lyssna på kroppens signaler. Jag hatar verkligen att må dåligt. Det ligger inte i min natur att vara svag och visa sig svag. Samtidigt vet jag att det ligger i allas natur att må dåligt ibland och då måste man verkligen få känna in och göra det. Att visa sig svag är att vara stark. Jag vet ju det men men som sagt, inte så lätt när man är van att vilja bära allt på sina axlar. Tur att det kommer regn efter solsken. Tack för mig. Nu loggar jag ut denna gråa torsdag och hoppas på en soligare och roligare fredag!

Jag.

 
Nu förtiden har jag börjat med fler jag-dagar. Vad behöver jag? Vad orkar jag? Vad vill jag göra?
Kanske låter simpelt för många som har den självdistansen men det har inte alltid jag. Jag beundrar människor som är ego, på ett bra sätt. Som sätter sig själv först när det kommer till hälsa och viktiga val som man måste fatta för sig själv - utan att trampa på andra.  Du är ju ändå den bästa vän du har- som jag skrivit förut. Jag har bara haft så svårt att sätta mig själv i första rummet många gånger, absolut inte alltid. Tro mig jag kan vara väldigt envis och jag vet vad jag vill och framför allt vem jag är.  Många ser mig som en färgstark person och ja det är jag. Men det här med att vara alla till lags. Där försvinner min självkänsla ibland. Att vara en god medmänniska kan ibland krypa mig under skinnet och väcka mig med mardrömmar om nätterna. Hehe, okej inte riktigt men ja ni förstår min metafor :) För mig handlar det inte om att bli älskad av alla- utan snarare älskad av dem man älskar.
 
 Nu är det bara så här, att för att jag ska kunna orka bära andra så måste jag orka bära mig själv först. Låter jävligt logiskt va men inte så lätt som det låter faktiskt.  Min sk separationsångest har de senaste åren blivit mycket bättre och det är den som i grund och botten varit den stora boven i mycket när det kommer att vara alla till lags. Jag är bättre än så. Men ibland måste jag påminna mig själv.
 
 
 
 
 

Jag hatar min kropp.

 
Okej, hata är ett jävligt starkt ord i min ordbok men jag hatar faktiskt hur min kropp fungerar.
Det spelar ingen roll hur mycket jag än kan sova för när jag väl vaknar kan jag ha jordens träningsvärk och det känns som att kroppen inte fått vila en sekund. Min kropp lider av en någon slags jävla depression.
Det är en ond cirkel. Mitt jag mår hur bra som helst men min kropp? Jag är väldigt frustrerad när jag skriver detta nu. Snarare trött och frustrerad på att kroppen inte vill hänga med i samma takt som min lust! Nu har det så klart blivit VÄLDIGT mycket bättre sedan 1,5 år tillbaka men det är fortfarande inte bra.
 
Jag har strategier som hjälper, just därför kroppen börjar må bättre och bättre. Men jag måste hela tiden tänka mig noga för. När jag har energi, vilket jag i stort sätt alltid har ( och väldigt ofta överskottsenergi) känns det som att jag kan springa maraton och hinna med tusen saker på en och samma sekund. Men JAG har varit så otroligt bra på att lura min kropp och min hjärna. Hur jag känner är INTE samspelt med vad jag egentligen orkar. Jävligt farligt symtom!
 
 Nu ska jag ta mig ett varmt bad innan jag beger mig till skolan. Noga planering, struktur och prioritera rätt är något som är extremt viktigt för mig. Efter skolan blir det fika med tjejerna och ikväll blir det träning på Friskis och hur mycket energi jag än tror att jag har efteråt så ska jag bara hem och vila. Punkt.

Stress i förklädnad.


I början av 2009 åkte vi till på våran efterlängtade Asienresa i 6 veckor. 6 månader tidigare hade huvudvärken börjat, trots flera undersökningar hos läkare hade jag ännu inte fått någon förklaring på vad den kroniska huvudvärken berodde på. Nu 3 år senare åker jag till Thailand igen, men utan kronisk huvudvärk.. tror ni jag längtar eller? :)

Sedan jag kom hem från sjukhuset har kroppen allt annat än hängt med i samma fart som jag egentligen velat. Jag har klättrat på alla väggar i denna lägenhet med och utan energi, bokstavligen! Jag är en sådan person som inte riktigt vet hur jag ska fördela all min energi och ibland har jag energi men inget "bränsle". Jag har egentligen aldrig känt mig vidare stressad utåt, visst stressar jag utåt också som när jag ska iväg på saker(jag = tidsoptimist) men för det mesta sitter min stress inombords. Inombordstress. Riktigt jävla farligt syndrom alltså! Denna inombordstress tillsammans med min energi utan bränsle eller överskottsenergi har en förmåga att lura min kropp vilket då också gör att kroppen tillslut går in i väggen. Och det har hänt 3 ggr på 3 år! Varingsklocka!!! Nu, efter 3 års värk och flera turer med sjukgymnast, läkare,kbt, massagterapeft osv har jag äntligen förstått vad felet beror på. Och denna vetskap, som jag har nämnt till er förut...är en otrolig befrielse. Min kropp är inte lika stark som jag, men det kommer den bli. Jag är nu friskförklarad från njurinfektionen men att lära kroppen slappna av kommer ta tid. Men den tiden är inom räckhåll! För 1,5 år sedan såg jag inte ljuset i tunneln när det gällde min kroniska huvudvärk. Det gör jag sedan i somras. Jag är så jävla nära nu! Bada badkar, massage, avslappningsövningar, semester och prioritera mig själv, here I come :)

Oväntat besök.



Pappa ringde igår och berätta att han kommer på spontanbesök till Sverige nästa vecka! Han lämnar ett 20 gradigt Grekland för ett kallt och ruggigt Sverige, visserligen för oss men ändå! Kärlek är vad det är! Förutom att hälsa på hans barn ska han undersöka deras möjlighet att flytta till Sverige. Min lillebrors framtid ser inte allt för ljus ut i Grekland pga av omständigheterna. Vi får se vad som händer. Fan va underbart att få träffa min pappa igen! Familjen betyder allt♥

Sick of being sick.



Jag är ingen tjej som bruka klaga, jag är ingen tjej som brukar tycka synd om mig själv, jag är ingen tjej som låter negativa saker påverka mig,jag gillar inte att be om hjälp, jag gillar inte självömkan och jag gillar inte negativt tänk. Jag är inte så. Det resulterar bara i en ond cirkel och jag gillar inte onda cirklar, jag gillar inte när bägaren rinner över. Jag gillar inte att vara svag och beroende.Jag vet att det är under en övergående period men jag vill må bra nu.Det har gått alldeles för lång tid och det har tagits alldeles för mycket energi. Jag har en utbildning att tänka på men jag är rädd för att denna sjukhusvistelse och infektion ska sätta stopp för det jag kämpat för så många år.Jag vill bara vakna upp imorgon och må som jag brukar göra.Jag kan inte alltid orka tro på tid och tålamod.Jag är jätte arg på att min kropp fick en allergisk chock av antibiotikan vilket resultera i att jag fick åka ambulans upp till sjukhuset igår. Det var som tur ingen fara med min njure men jag har förlorat 2 återhämtningsdagar! Nu sitter jag här med en klump i magen och en hemtenta som jag inte ens orkat titta på. Varför skulle detta hända nu för?Varför kunde jag inte bara få rätt antibiotika?Jag vill ju bara vara glad, jag vill ju bara skriva den där hemtentan och låta livet flyta på som vanligt.


Nu hoppas jag på ett steg i rätt riktning imorgon!!!!
Let me find Nirvana.

Yes, you can!


-Yes, I canelican♥

Känns helt sagolikt att vara hemma igen!!Är hemma sedan igår. Har nog aldrig tidigare varit så sjuk och eländig i hela mitt liv!
Föreställ er mig, borta med vinden, fett ovårdat hår, ett blekt och flottigt ansikte, en fladderig kropp i sjukhusets alledeles "egen" designade nattlinne-deluxe. Toppa den bilden med mina synliga big-mama-trosor, samma exklusiva märke som innan, som dessutom syns öppet bakifrån då nattlinnet helt plötsligt slutar exsistera längs ryggen.... Allt detta självklart under tiden en ung manlig,välvårdad sköterska ska hjälpa mig in på toaletten...han frågar dessutom om jag behöver mer hjälp och jao historien får helt enkelt sluta där. Inte underligt att jag känt mig sjuk va??

Haha fy fan vad glad jag är att vara hemma!!!! =)

Fakta.




När ingen ser/hör mig så brukar jag
prata med mig själv,grubbla, svära för mig själv när jag är arg ibland till och med kasta saker omkring mig, sjunga när jag är glad, dansa glädjedans när jag är riktigt glad
Jag går aldrig hemifrån utan att glömma något. Är det inte hemnycklar,mobil, kontokort så är det något jag skulle ha gjort men i mitt stressade och förvirrade tillstånd glömt. Det är min "specialité".
Min blogg heter som den gör för att saras.blogg.se var upptaget så då blev det sarase.blogg.se(=sara.se)
Vågade jag så skulle jag springa naken på stan bara för att. Eller nja jag är för pryd, men det hade varit kul ;)
Om tio år kommer jag förhoppningsvis ha massor med barn, katter, ett semesterhus i Grekland i närheten av min familj, ett intressant och givande jobb inom socionomyrket, en mycket fin lägenhet eller kanske hus, fortfarande vara lyckligt tillsammans med min stora kärlek :)

Utmanar dig att göra en likadan! :)

Massage.



Collage.

Yes! Idag ska jag på massagebehandling igen. Har svårigheter att sova på grund av att kroppen är så stel men det som är positivt är att smärtan och värken kommit till en ny nivå. Jag kan lättare påverka min huvudvärk nu vilket är ett mycket stort framsteg. Men jag får ofta spänningsattacker vilket gör att jag blir ljus och ljudkänslig och det blir väldigt svårt med koncentration. Men eftersom jag är medveten att det beror på stress och inre spänningar, kan jag också hitta lösningar som dämpar attackerna! Kroppen blir starkare och starkare. Hej massage =)

Varför vill inte kroppen samma sak som hjärtat?

Ni som har följt min blogg ett tag vet att jag haft svåra problem med kronisk huvudvärk i över 2,5 år.
Mot alla odds har jag klarat och tagit igenom 2 år av min socionomutbildning, lyckats blivit godkänd i alla kurser och gjort allt för att återfå normal livskvalité. Jag har lyckats. Även om jag nästan gått in i väggen 2 gånger på grund av att jag ansträngt kroppen mer än vad jag egentligen har klarat av.

Jag har styrketränat kroppen hos en specialist sjukgymnast för nacke och rygg men det stora genombrottet blev när jag kom i kontakt med en underbar massageterapeft i början av detta år. Jag har endast gått på 6 behandlingar(har 5 stycken kvar) och skillnaden mot innan är enorm.Jag har inte kronisk värk längre(!), fortfarande spännings huvudvärk men den är molande och inte alls i samma omfattning som innan, jag får inte migränattacker som varar 4 veckor och jag kan ta en powernap under dagarna. Kroppen har lärt sig att slappna av på ett helt nytt sätt.

 Jag började inse för ca 1 år sedan att anledningen till min kroniska värk beroedde på inombordsstress och höga krav på mig själv.Detta var väldigt svårt att inse till en början då jag inte känt mig stressad eller på något sett mått psykiskt dåligt. När pusselbitarna började falla på plats insåg jag att all trauma under mina barn och ungdomsår, som jag redan är klar med och har bearbetat i hjärta och hjärna, inte lyckats bearbetats av min kropp. Dessa upplevelser har format och gjort mig till den människa jag är idag = jag har väldigt höga krav på mig själv som har lett till att jag omedvetet stressat och spänt kroppen. Samspel mellan kropp,hjärna och hjärta har inte fungerat senaste åren- men nu på senare tid har jag verkligen väckts av varningsklockan. JAG måste bli bättre på att lyssna på min kropp och tänka på mig själv.Även när jag har börjat inse detta är det ändå så himla irriterande när jag VET vad jag behöver men ändå vill min kropp ibland protestera och vägrar samspela med mitt förnuft eller min känsla. Oh, det låter säkert helt förvirrande för er men jao det är så det varit. Viktigast av allt i detta är i alla fall att jag idag kan sätta fingret på vad det är som utlöser dessa spänningar i kroppen. Med självmedvetetenhet kan man göra stora förändringar. Det är precis det jag tänker göra och det känns så himla skönt att veta.Så kropp,lyssna nu :)

Min tatuering.






För någon vecka sedan lovade jag en läsare att visa en bättre bild på min tatuering. Så här kommer några bilder :)

På min arm står det något som kommer finnas med mig för alltid "Lev dagen varje dag som om den vore din sista". Omnes dies tamquam ultimos vive på latin.
Texten påminner mig om något otroligt viktigt här i livet.  
1. Vad som än händer kan du inte ta någon eller något förgivet: Värdesätt din familj och dina vänner genom att överösa dem med kärlek, behandla andra som du själv vill bli behandlad, värdesätt din hälsa och underskatta inte dig själv som person. Du är viktigaste personen i ditt liv!
2. Du bör njuta här och nu: Vad som än händer, ska man försöka se till det som är positivt, ALLT precis ALLT som händer i ens liv går att vända till något positivt.Det enda som står ivägen för din egen lycka och framgång är dig själv.Du har ansvar över vad du gör med ditt liv.Varför må dåligt när du kan må bra?
3. Vi vet aldrig vad som kommer hända imorgon: Våga chansa, följ din dröm, tro på dig själv, uppskatta det som är bra, visa kärlek och ödmjukhet, imorgon kan det vara försent. 

Jag älskar min tatuering och ångrar inte en sekund att jag gjorde den.Kram

Fullmåne och dagbokstankar.

Har ni sett att det är fullmåne ute?

Satt på balkongen en stund förut och filosofera medan jag titta på den vacka fullmånen. Rätt häftig sak, den där månen. Fick ett sug att skriva dagbok ikväll..ack så ligger min dagbok inne i sovrummet där en känslig trött liten Ante ligger och sussar. Ska jag våga tassa på tå för att hämta den? Hm.

Jag skrev faktiskt dagbok väldigt flitigt från att jag var ca 13,5-15 år..flera gånger i veckan.Den innehåller massa fjortistankar och identitetskriser men också många väldigt fina och roliga minnen. Min första fylla bland annat, herreguuud haha. Min andra dagbok är från när jag var 16- nutid.. den är inte lika flitigt ifylld men jag ska försöka uppdatera den då och då. Tänk så mycket tankar man tänker men som man inte kommer ihåg att man tänkt. Eller så mycket känslor man känt men som man heller inte kommer ihåg. Förträngt eller glömt.

När jag var liten var jag en bortskämd liten snorunge som inte visste mycket om något och kunde agera utan att tänka på konsekvenserna. Nu är jag lite äldre, absolut inte bortskämd och jag vet förhoppningsvis lite om något men desto mer mycket om mig själv och jag tänker ALLTID på de där jävla konsekvenserna.Ibland önskar jag att jag kunde vara mer naiv..men det är väl det som kallas att man blivit vuxen? Som tur är har jag barnasinnet kvar..den sidan av mig kommer aldrig bli vuxen tack gode du. Även om jag ibland önskar att jag var yngre...skulle jag aldrig vilja bli som jag var förr...Så kontentan...Om jag tycker om mig själv så mycket mer idag...tänk då hur mycket mer jag kommer tycka om mig själv om 5 år-10 år. Jag ska aldrig mer ha åldernoja! Rynkorna, celluliterna och bristningarna sitter mer i huvudet nu än i huden och även om de kommer komma sen så är det något jag får lära mig att acceptera. Kan man leva med sorg kan man väl leva med att man blir äldre eller hur? Jaa jag vet inte riktigt vart denna diskussion med mig själv är på väg klockan två på natten men det var skönt att få skriva av sig lite. Nu har ögonen börjat svaja, Ante sussar forfarande och min dagboksabstinens har avtagit lite. Jag tror jag är redo att drömma om dig nu! Natti natti, vi hörs imorgon!

Befrielse.



Jag har nog aldrig längtat så mycket efter något i hela mitt liv så mycket som jag längtat efter den här tiden.
I 3 års tid har min kropp kämpat.  Jag har kämpat varje dag för att kliva upp ur sängen, gå till skolan, umgås med mina vänner, ha roligt, återfå livskvalité, leva. Jag har längtat efter att vakna upp på morgonen utan att ha sprängande huvudvärk. I 3 års tid har jag sett fram emot att bara kunna vara utan att behöva oroa mig för när nästa migrän ska attackera min kropp i flera veckor. Jag har varit nära på att bli utbränd flera gånger för att jag pushat mig själv så hårt att försöka leva ett normalt liv och inte låta värken ta över mitt liv.
Motgångar efter motgångar har inte kunnat stoppa mig från att fortsätta hoppas. Men jag har varit rädd. Rädd för att alltid vara begränsad, rädd för att vara beroende av att andra,rädd för att aldrig bli mig själv igen. Jag har haft kronisk huvudvärk och periodvis svår migrän i 3 år men de senaste 3 månaderna har det skett en stor förändring. Jag har börjat svara på massagebehandlingen, sjukgymnastiken har stärkt min kropp och nacke, jag är mer harmonisk och mindre stressad. Det är svårt att förklara hur underbart det känns...Det är en befrielse.Jag kommer få tillbaka mitt liv, jag kommer få tillbaka mig!!

Obegränsad kärlek.















Jag blir så glad ända in i själen när jag tittar igenom gamla bilder och inser vilken tur jag har att ha så många underbara människor omkring mig. De allra viktigaste egenskaperna jag ser hos en vän är ärlighet och ödmjukhet! För mig är tillit A och O och uppstår det konflikter reder jag gärna ut det direkt med inblandad person istället för att gå till någon annan eller inte säga något alls. Det är det allra allra viktigaste för det värsta jag vet är svek och lögner. Sen tror jag att om man är ödmjuk inför varann men också inför människor omkring sig lär man sig att inte ta någon man älskar förgivet. Vänner som gör mig trygg är vänner som jag kan ha allra roligast med och skratta tills jag viker mig dubbelt =)

Vilka egenskaper tycker ni är viktiga hos en vän?

Girls, I love you.





Okej, nu får ni tusan ge mig lite cred för att jag våga publicera den här sista bilden! Det måste nog vara den fulaste bild på mig som skådats på denna jord haha. Jag har blandade känslor när jag ser den..känner både glädje och avsky.. den är så jävla rolig men ack så jävla ful!!!! Haha fyyyy!


Jag höll på att ramla av stolen när jag fick det här fina albumet av mina fina tjejer på min 25 års fest. Här får ni se en liten glimt =) Framsidan var ju klockren men allstså?? Hahahah. Sådana här presenter är så himla fina att få tycker jag. Första sidan hade jag tänkt att cencurera för er men efter övervägande kändes det inte helt rätt. Det är ju faktiskt jag i ett nötskal =D Tack så himla mycket tjejer för denna minnesvärda present! Är så himla glad att jag lärt känna er allihopa. Tack för att ni finns♥

Nu ska jag snart möta upp nästan hela bunten av mina socionomtjejer på Meze. De ska nämligen bjuda ut mig på libanesisk restaurang♥

Världens finaste dikt.




Do not stand at my grave and weep,
I am not there, I do not sleep.

I am in a thousand winds that blow,
I am the softly falling snow.
I am the gentle showers of rain,
I am the fields of ripening grain.

I am in the morning hush,
I am in the graceful rush
Of beautiful birds in circling flight,
I am the starshine of the night.

I am in the flowers that bloom,
I am in a quiet room.
I am in the birds that sing,
I am in each lovely thing.

Do not stand at my grave and cry,
I am not there. I do not die

En enorm tröst en dag som denna, på årsdagen för att vara exakt. 10 år för att vara närmare exakt. Jag ska alltid minnas hur du levde och all den kärlek du gett och fortsätter ge på ditt sätt. Tack för att du visade mig denna dikt. Jag älskar dig mamma♥

Kärlek.




1. Min stora kärlek 2. Mormor och morfar♥


Det är så underbart att ha mormor och morfar här. Ante tog världens finaste bild på oss igår. Vi alla var tillsammans ute på Disas land. Det är så vackert där ute! Nu ska vi snart åka och beställa pizza och bjuda hela familjen! Mysfaktor på hög nivå denna söndag.

Det är ingen vanlig dag för det är min 25års dag hurra hurra hurra






Den 19 april 1986(då en fredag)runt klockan 13.00 föddes denna lilla tös på Kalix BB.
Det är idag för 25 år sedan(!) Tänk att jag varit så där liten och tänk vilken lång resa jag gjort sedan den där dagen på mormors köksbord.
Den första bilden är tagen då jag är nån vecka gammal tror jag. Jag var en liten brunis redan från födseln :D

Ha en underbar dag allihop :-)

Verklighet.

Vissa dagar känner jag mig så nära dig. Ibland känns det till och med som du aldrig varit borta utan att du hela tiden funnits vid min sida. Jag vill egentligen inte försköna någonting samtidigt som jag inte har i åsikt att beklaga mig. Mamma är död. Hur hemskt och tragiskt det än låter så är hon det. Jävla cancer.
Det tog flera år innan jag kunde höra hat-ordet igen utan att känna vrede. Jag ville förtränga ordet och dess existens. Det ska inte vara tabu att prata eller skriva om döden men jag förstår att det kan vara svårt för en del människor att höra. Det var det även för mig. Men sanningen är att sorg och orättvisor är den verklighet vi lever i. Vi alla kommer någon gång förlora någon vi älskar.
Det tog många år innan jag kunde acceptera att sorgen var en del av min verklighet. Jag har fått många frågor genom åren hur jag klarat ett liv utan henne. Helt ärligt så finns det inget enkelt svar och heller inget alternativ. Mitt liv fortsatte utan mamma och jag var bara tvungen att acceptera det. Jag försöker minnas alla fina stunder och bland det bästa jag vet är att höra andra berätta deras minnen av mamma. Varje gång hon kommer på tal så känns hon allt mer levande.Ibland gör smärtan sig påmind men jag vet att det är okej att vara ledsen. Jag vet att det är många som är eller varit i samma situation som jag och jag sänder er alla styrkekramar jag kan. Det är tillåtet att sörja och det också är tillåtet att vara glad. Mamma hade velat se mig lycklig.


You´re my starshine of all my nights.
Tidigare inlägg
RSS 2.0