Brevet.

 
Kommer ni ihåg att jag för något år sedan bloggade om brevet jag skrev till mig själv i framtiden? Jag skrev i alla fall om mina tankar och funderingar och hur jag förutspådde min framtid som jag sedan la i ett brevpapper och gömde.  Jag öppnade brevet 2009, efter 5 år. Haha, att jag orkade vänta så länge? Att jag lyckades glömma bort brevet är ju också helt otroligt ;)  En hel del stämde av det jag förutspådde även om tidsperioden inte var exakt. Men det var en rolig grej att göra! Kanske borde skriva ett nytt brev? Jag är i alla fall färdig utbildad socionom om exakt 87 dagar om allt går som det ska med de sista tre tentorna. Fatta! Om 3 godkända tentor är jag socionom! 87 dagar... Shiiit! Ännu en dröm i brevet är i uppfyllelse- check :)
 
Sen åker jag och jobbar som volontär i Vietnam (eller först resa runt och sen jobba som volontär).  Ikväll var jag på en föreläsning där en regionsledare för biståndsorganisationen InterAct Asia berätta hur det är att jobba utomlands i olika projekt men också hur det är att ha hela världen som sitt arbetsfält. Blev sjukt inspirerad! Kände verkligen att detta var något för mig. Och skulle det bli så att jag inte pallar trycket ja då kan jag ju alltid åka hem men jag vägrar att inte försöka. Detta är ju ändå något jag drömt om så länge. Även om jag är världens optimist måste jag tänka realistiskt också. Det hjälper mig att mentalt förbereda mig lite bättre så jag inte bara kommer dit och tror att allt är en dans på rosor.  Men åh! Snart ska jag bestämma vilken organisation jag ska välja. Det är så svårt. Har jätte många olika projekt jag väljer mellan och nu efter föreläsningen kom ännu mer förslag. Tur att jag har i alla fall 2 månader på mig innan jag måste bestämma mig men tiden rinner iväg fort.Om nån av er som läser detta har jobbat som volontär utomlands får ni gärna komma med tips och råd. :)
 
 

Jag ska åka och jobba som volontär i Vietnam!

 
 
Flygbiljetten är bokad och klar. Ante åker hem från Vietnam i början av mars medan jag stannar kvar helt själv för att jobba som volontär. Jag forskat runt en hel del och hittat flera organisationer som jag är intresserade utav. Jag har ännu inte bestämt vilken organisation det blir men det ultimata för mig vore att jobba på ett barnhem för föräldralösa barn samt barn med olika funktionshinder. Samtidigt är jag intresserad av att kombinera min volontärresa med administration och kommunikation dvs samverka och nätverka med lokala och internationella organisationer och utföra uppgifter som utvecklar projektet. Drömmen vore att hitta en resa som ger mig båda delarna och det är det jag håller på att efterforska just nu. Det som är klart i dagsläget är att jag kommer stanna kvar och jobba som volontär i Vietnam en månad :)

Jag har i många år drömt om att åka och jobba som volontär utomlands men jag har varit rädd för att jag inte skulle våga. Jag har tänkt att jag vill våga men att jag kanske inte vågar åka ensam. Jag har funderat på detta många år men snubblade in på en sida och bestämde mig att jag ville göra detta själv och bokade flygbiljetten på mindre än 1 vecka.  Det känns nu bara ännu häftigare att jag gör detta. Jag åker för att JAG vill och för att det här är MIN dröm. Jag har en chans att hjälpa andra behövande samtidigt som jag kan utvecklas som medmänniska och min roll som socionom. Jag tror att denna upplevelse och detta val kommer bli viktigt för mig.
Jag behöver komma iväg själv, bort från all vardaglig stress och utmana mig själv. Jag resonerar som så att det är bättre att våga chansa än att ångra det man inte vågade göra. Skulle jag få extrem hemlängtan, bli sjuk eller något annat som hindrar mig att fullfölja detta kan jag alltid åka hem igen. Men då har jag i alla fall testat :)

Jag har varit så rädd länge pga min kroniska värk begränsar mig ibland men jag känner bara fuck den! Har jag kommit så långt som jag gjort idag så är ingenting omöjligt. Jag har även en känsla av att detta beslut kommer lära mig något ännu viktigare: nämligen, att lära mig prioritera ännu bättre. Denna upplevelse kommer bli extrem tuff känslomässigt. Att få se barn genomlida saker man själv aldrig trott varit möjligt kommer bli riktigt svårt. Att besöka ett nytt främmande land vars kultur jag vet väldigt lite om och att vara ifrån min älskade sambo och alla nära och kära som varit ett otroligt stöd känns skrämmande men jag kommer bli starkare av detta.

Jag är livrädd men samtidigt så är jag oerhört lycklig för att jag gör det här. Om 3 månader är jag inte bara färdigutbildad socionom. Jag kommer åka på mitt livs tuffaste, häftigaste men också mest känslofyllda och utmanande resa någonsin. Och jag vill att ni ska följa med på vägen. Jag kommer antingen starta en ny blogg eller fortsätta på denna och skriva om resan. Mer uppdatering kommer. Det kommer bli helt sjukt. Hur ska det här gå? Jag längtar efter att ta reda på det :)
RSS 2.0