Jag.

 
Nu förtiden har jag börjat med fler jag-dagar. Vad behöver jag? Vad orkar jag? Vad vill jag göra?
Kanske låter simpelt för många som har den självdistansen men det har inte alltid jag. Jag beundrar människor som är ego, på ett bra sätt. Som sätter sig själv först när det kommer till hälsa och viktiga val som man måste fatta för sig själv - utan att trampa på andra.  Du är ju ändå den bästa vän du har- som jag skrivit förut. Jag har bara haft så svårt att sätta mig själv i första rummet många gånger, absolut inte alltid. Tro mig jag kan vara väldigt envis och jag vet vad jag vill och framför allt vem jag är.  Många ser mig som en färgstark person och ja det är jag. Men det här med att vara alla till lags. Där försvinner min självkänsla ibland. Att vara en god medmänniska kan ibland krypa mig under skinnet och väcka mig med mardrömmar om nätterna. Hehe, okej inte riktigt men ja ni förstår min metafor :) För mig handlar det inte om att bli älskad av alla- utan snarare älskad av dem man älskar.
 
 Nu är det bara så här, att för att jag ska kunna orka bära andra så måste jag orka bära mig själv först. Låter jävligt logiskt va men inte så lätt som det låter faktiskt.  Min sk separationsångest har de senaste åren blivit mycket bättre och det är den som i grund och botten varit den stora boven i mycket när det kommer att vara alla till lags. Jag är bättre än så. Men ibland måste jag påminna mig själv.
 
 
 
 
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Design by Molly
RSS 2.0