En hälsning.

 
Hallååååå i stugan.

Yesterday.

 
Idag är jag tyvärr inte lika välvårdad som igår. Sitter hemma och skriver tenta = tenta ångest = sitter i min pyjamas med flottigt stripigt hår = jag är sunkig som fan! En klassiker under tentaperioden ;) Känns nog lite extra jobbigt med tenta just nu också då jag är så nära slutet av utbildningen. Det ska bli så skönt att slippa denna pluggstress och få ge sig ut i arbetslivet men hjälp vad man kommer sakna klasskompisarna och gemenskapen som studentlivet innebär.  

Laddar om med löv.

Ja hur laddar man om efter det senaste inlägget... Massa löv i alla fall :)
 
Jag ska fortsätta skriva om sorgen, skuldkänslorna och hatsjukdomen cancer. Men jag gör det en annan gång.
Det känns som jag har hundra miljoner saker att skriva. Inte bara om just det jag nämnde ovan. Utan om allt. Jag har verkligen saknat att skriva. Nu menar jag inte att blogga, utan att skriva. Jag kommer fortsätta skriva ärligt och tro det eller ej så är jag noga med att inte lämna ut något som jag inte kan stå för eller som  jag tror kan skada mig på något sätt. Sanningen är inte bara fluffiga moln och snygga kläder. Sanningen är mycket hårdare än så. Och det måste vara okej att visa sig svag. Hur man än väljer att vilja visa det så måste det vara okej. Hur ska man annars överleva?
 
Bwt, lillkillen ni ser på bild är Ozzy. Döpt efter självaste Ozzy Osbourne :D Mamma, min och syskonens katt. Som nu bor hos mormor och morfar i Luleå. Saknar honom som tusan. Men han har det bra där. Blivit en liten lurvig tjockis som springer och jagar möss hela dagarna. Living the dream lixom :)
 
 

Cancer tog hennes liv och lämnade mig med skuldkänslor.

Jag var så arg på mamma för att hon sa att hon skulle dö. Jag var arg på mamma för att hon vägrade bära peruk och att hon lät mig skämmas inför mina klasskamrater när hon skjutsade mig i bilen utan hår. Jag var arg på mamma för att hon visade sig så öppen och orädd och när hon visste att hon skulle dö brukade hon fråga rakt ut vart vi syskon ville bo när hon dog.

 

Jag var 14 år och för mig fanns det inget annat alternativ än att bo med mamma och mina syskon som jag gjort hela livet. Jag ville inte inse sanningen. Jag var arg på mamma för att hon försökte få mig inse något annat och att mamma var sjuk i cancer var inte på riktigt. Att mamma hade cancer var inte så allvarligt.  Hon hade inte så ont som det verkade. Att hon vaknade upp mitt i nätterna och kunde skrika på hjälp tyckte jag bara var löjligt.  Jag visste ju att min mamma var stark. Min mamma visade sig alltid stark och positiv. Min mamma var läkare och därför visste jag att hon kunde bota sig själv och ta bort den där jävla cancern. Den där jävla cancern som hon pratade om som hon menade kunde splittra oss. Jag visste att det inte var så för utan mamma hade vi syskon ingen. Ingen som mamma.

 

Mamma och alla omkring tjatade att jag skulle vara hemma mer.. men de var bara tröga som inte fattade bättre. Jag blev så arg på en av mammas bästa vänner Disa som en dag berättade för mina vänner att mamma var döende i cancer och att de skulle försöka stötta mig. Jag och min bästa kompis var med några äldre kompisar vi hängde mycket med och när Disa berättade började jag gråta och jag skämdes så otroligt mycket. Den enda som visste var min bästa vän men jag pratade inte med någon om hur jag mådde och vad jag kände. Att bli utblottad på det där sättet var hemskt. Även om jag idag så klart förstod varför Disa gjorde så. Jag var inte där för mamma så mycket som jag önskade. Under den sista perioden blev mina vänner på något sett viktigare för mig men det fick jag senare ångra ännu mer eftersom ingen utav dem visade vara några bra vänner.

 

Sorg och rädsla inför att någon ska dö eller har dött är så himla komplicerat. Det är ganska så tabu att prata om sådana här känslor. Cancer tog hennes liv och lämnade mig med skuldkänslor och djup sorg men också med ett helt hav av obesvarade frågor. Att prata om känslor, att hantera ilska och frustation är det som fått mig att kunna leva med sorg. Det är också det som fått mig tänka annorlunda angående mina skuldkänslor. Det jag skrivet här ovan berör mig fortfarande så himla djupt och jag blir uppriktigt ledsen när jag tänker på hur det var och vad jag kunde ha gjort annorlunda. Men det är okej att känna så. Jag kan inte ändra på något som varit. Jag önskar att jag aldrig lämnat mammas sjukhussäng men sanningen är att jag besökte henne knappt för jag tyckte att det var för svårt och smärtsamt. Jag var egoistisk för jag förstod inte bättre. Jag var 14 år. Och det var så det var. Men det betyder inte att jag inte älskade mamma. För det gjorde jag mer än något annat.

 

 Jag vet hur mycket mamma älskar mig och jag vet också att hon inte ville något annat än att vi skulle vara lyckliga. Därför har jag gjort ett val. Jag väljer att leva med sorg.  Jag väljer att prata om henne för att hålla henne vid liv. Hur mycket smärta än gör ont så väljer jag att känna smärtan och låta den göra mig starkare. Jag väljer detta för jag vill leva och hade mamma aldrig varit tvungen att lämna hade mamma också valt den vägen. Därför väljer jag den för oss båda.

 

Stor kram till alla där ute som också har förlorat någon som stått er nära.

Brevet.

 
Kommer ni ihåg att jag för något år sedan bloggade om brevet jag skrev till mig själv i framtiden? Jag skrev i alla fall om mina tankar och funderingar och hur jag förutspådde min framtid som jag sedan la i ett brevpapper och gömde.  Jag öppnade brevet 2009, efter 5 år. Haha, att jag orkade vänta så länge? Att jag lyckades glömma bort brevet är ju också helt otroligt ;)  En hel del stämde av det jag förutspådde även om tidsperioden inte var exakt. Men det var en rolig grej att göra! Kanske borde skriva ett nytt brev? Jag är i alla fall färdig utbildad socionom om exakt 87 dagar om allt går som det ska med de sista tre tentorna. Fatta! Om 3 godkända tentor är jag socionom! 87 dagar... Shiiit! Ännu en dröm i brevet är i uppfyllelse- check :)
 
Sen åker jag och jobbar som volontär i Vietnam (eller först resa runt och sen jobba som volontär).  Ikväll var jag på en föreläsning där en regionsledare för biståndsorganisationen InterAct Asia berätta hur det är att jobba utomlands i olika projekt men också hur det är att ha hela världen som sitt arbetsfält. Blev sjukt inspirerad! Kände verkligen att detta var något för mig. Och skulle det bli så att jag inte pallar trycket ja då kan jag ju alltid åka hem men jag vägrar att inte försöka. Detta är ju ändå något jag drömt om så länge. Även om jag är världens optimist måste jag tänka realistiskt också. Det hjälper mig att mentalt förbereda mig lite bättre så jag inte bara kommer dit och tror att allt är en dans på rosor.  Men åh! Snart ska jag bestämma vilken organisation jag ska välja. Det är så svårt. Har jätte många olika projekt jag väljer mellan och nu efter föreläsningen kom ännu mer förslag. Tur att jag har i alla fall 2 månader på mig innan jag måste bestämma mig men tiden rinner iväg fort.Om nån av er som läser detta har jobbat som volontär utomlands får ni gärna komma med tips och råd. :)
 
 

Hej måndag.

 
 
Woop, woop!
 
Helgen sprang förbi lika snabbt som den brukar och så va det måndag igen. Usch vad jag inte gillar måndagar. Men jag gillar att vara ledig från föreläsningar. Idag är det egen studietid som gäller och självklart har jag snoozat så länge som det bara går ;) Nej, nu är det dags att göra något vettigt. Hörs sen!

Hej hej.

Hej hej hej hej :)
 

YES! För första gången på fem dagar lyckas jag sova ut. Till och med kroppen har fått sova och jag vaknade inte upp någonting under natten eller vakna med extrema spänningar och smärta i kroppen. Jag mår femtioelva gånger tusen mycket bättre, bara tack vare sömn!  Vilken jävla urladdning det blev! Men det blir tyvärr så med min kropp ibland.. Med en redan så känslig kropp så kan minsta lilla grej utlösas och då vägrar kroppen samspela med min vilja. Får ökad värk osv. Nu har det helt enkelt varit för mycket med flytt, skola, planering med resa, jobb osv och utan sömn fungerar inte kroppen. Så jag fortsätter denna dag med att bara ta som det kommer men det känns redan som jag vunnit på stora lotteriet: Vakna med utvilad kropp! Wooohoooo!

Efter regn kommer solsken.

 
Jag har ställt in kvällens planer och faktiskt lyckas sova på soffan 2 timmar idag. Kände mig så fruktansvärt "bakis" förut men det känns redan mycket bättre. Inte 100 % men bättre. Har även sjukanmält mig från jobbet imorgon och satsar endast på seminariet.  Imorgon ska jag ta dagen och kvällen som den kommer. Tänk att det låter så lätt men det är allt annat än lätt att återställa sig efter att kroppen gått in i väggen. Detta är ju bara en liten falla tillaka effekt men det är så viktigt att lyssna på kroppens signaler. Jag hatar verkligen att må dåligt. Det ligger inte i min natur att vara svag och visa sig svag. Samtidigt vet jag att det ligger i allas natur att må dåligt ibland och då måste man verkligen få känna in och göra det. Att visa sig svag är att vara stark. Jag vet ju det men men som sagt, inte så lätt när man är van att vilja bära allt på sina axlar. Tur att det kommer regn efter solsken. Tack för mig. Nu loggar jag ut denna gråa torsdag och hoppas på en soligare och roligare fredag!

Karatefyllaaaa.

 
Hjälp, hjälp, hjälp vilken baksmälla jag hade igår. I denna ålder får man(läs jag) knappt aldrig karatefylla men när jag väl får det... ja då jävlar får jag det ordentligt. Har nog hänt max 1 gång tidigare på 4 år. Tror jag hann med allt i lördags. För det första, det bjöds på monstershots!  Haha, där förstår ni vad som gick galet. Vi shota, shota, shota, dansa, ramla, dansa flum-dansen, jag simma på golvet med tre andra tjejer på ryggen,hade sönder mina strumbyxor, inser som tur är att jag är för full för att gå ut men börja gråta(wtf????), vinglar hem gråtandes(????)med en tröstande kompis, vi ramlar skrattandes över varandra i hallen och där ligger vi. Länge. Nej jag är nog inte för gammal för att uppleva fjortisfyllor. Yeeey(?)

Runt strömmen.

 
 
 
Älskar att promenera runt strömmen, speciellt denna tid på året när löven börjar falla och alla färgstarka färger kommer fram.
 
Nu är det dock dags för något mindre roligt, flyttstäda. Vi hörs kanske senare! Puss på er
 

Jag.

 
Nu förtiden har jag börjat med fler jag-dagar. Vad behöver jag? Vad orkar jag? Vad vill jag göra?
Kanske låter simpelt för många som har den självdistansen men det har inte alltid jag. Jag beundrar människor som är ego, på ett bra sätt. Som sätter sig själv först när det kommer till hälsa och viktiga val som man måste fatta för sig själv - utan att trampa på andra.  Du är ju ändå den bästa vän du har- som jag skrivit förut. Jag har bara haft så svårt att sätta mig själv i första rummet många gånger, absolut inte alltid. Tro mig jag kan vara väldigt envis och jag vet vad jag vill och framför allt vem jag är.  Många ser mig som en färgstark person och ja det är jag. Men det här med att vara alla till lags. Där försvinner min självkänsla ibland. Att vara en god medmänniska kan ibland krypa mig under skinnet och väcka mig med mardrömmar om nätterna. Hehe, okej inte riktigt men ja ni förstår min metafor :) För mig handlar det inte om att bli älskad av alla- utan snarare älskad av dem man älskar.
 
 Nu är det bara så här, att för att jag ska kunna orka bära andra så måste jag orka bära mig själv först. Låter jävligt logiskt va men inte så lätt som det låter faktiskt.  Min sk separationsångest har de senaste åren blivit mycket bättre och det är den som i grund och botten varit den stora boven i mycket när det kommer att vara alla till lags. Jag är bättre än så. Men ibland måste jag påminna mig själv.
 
 
 
 
 

Say hey.

 
Jag har egentligen inget vettigt att skriva, men jag kände för att uppdatera med en bild. Så here you go ;P

Höst.

 
Det är så förbannat vackert ute nu. Finns att följa på @zaralindgren på instagram. Bilder säger ju mer än tusen ord :)
 
 

Sometimes you've got to squeeze sometimes you've got to say please.

 
Tjoho tjohej!
 
Är uppe med tuppen idag, ehm nästan iaf dvs redan kl 10. Det är dock ovanligt för mig en söndag ;)
Önskar er en fortsatt trevlig dag! Själv ska jag transkribera en intervju, ta ett bad och fortsätta städa och fixa i min etta då fotografen kommer imorgon.

Jag ska åka och jobba som volontär i Vietnam!

 
 
Flygbiljetten är bokad och klar. Ante åker hem från Vietnam i början av mars medan jag stannar kvar helt själv för att jobba som volontär. Jag forskat runt en hel del och hittat flera organisationer som jag är intresserade utav. Jag har ännu inte bestämt vilken organisation det blir men det ultimata för mig vore att jobba på ett barnhem för föräldralösa barn samt barn med olika funktionshinder. Samtidigt är jag intresserad av att kombinera min volontärresa med administration och kommunikation dvs samverka och nätverka med lokala och internationella organisationer och utföra uppgifter som utvecklar projektet. Drömmen vore att hitta en resa som ger mig båda delarna och det är det jag håller på att efterforska just nu. Det som är klart i dagsläget är att jag kommer stanna kvar och jobba som volontär i Vietnam en månad :)

Jag har i många år drömt om att åka och jobba som volontär utomlands men jag har varit rädd för att jag inte skulle våga. Jag har tänkt att jag vill våga men att jag kanske inte vågar åka ensam. Jag har funderat på detta många år men snubblade in på en sida och bestämde mig att jag ville göra detta själv och bokade flygbiljetten på mindre än 1 vecka.  Det känns nu bara ännu häftigare att jag gör detta. Jag åker för att JAG vill och för att det här är MIN dröm. Jag har en chans att hjälpa andra behövande samtidigt som jag kan utvecklas som medmänniska och min roll som socionom. Jag tror att denna upplevelse och detta val kommer bli viktigt för mig.
Jag behöver komma iväg själv, bort från all vardaglig stress och utmana mig själv. Jag resonerar som så att det är bättre att våga chansa än att ångra det man inte vågade göra. Skulle jag få extrem hemlängtan, bli sjuk eller något annat som hindrar mig att fullfölja detta kan jag alltid åka hem igen. Men då har jag i alla fall testat :)

Jag har varit så rädd länge pga min kroniska värk begränsar mig ibland men jag känner bara fuck den! Har jag kommit så långt som jag gjort idag så är ingenting omöjligt. Jag har även en känsla av att detta beslut kommer lära mig något ännu viktigare: nämligen, att lära mig prioritera ännu bättre. Denna upplevelse kommer bli extrem tuff känslomässigt. Att få se barn genomlida saker man själv aldrig trott varit möjligt kommer bli riktigt svårt. Att besöka ett nytt främmande land vars kultur jag vet väldigt lite om och att vara ifrån min älskade sambo och alla nära och kära som varit ett otroligt stöd känns skrämmande men jag kommer bli starkare av detta.

Jag är livrädd men samtidigt så är jag oerhört lycklig för att jag gör det här. Om 3 månader är jag inte bara färdigutbildad socionom. Jag kommer åka på mitt livs tuffaste, häftigaste men också mest känslofyllda och utmanande resa någonsin. Och jag vill att ni ska följa med på vägen. Jag kommer antingen starta en ny blogg eller fortsätta på denna och skriva om resan. Mer uppdatering kommer. Det kommer bli helt sjukt. Hur ska det här gå? Jag längtar efter att ta reda på det :)

Ytligt.

 
Det som är plusitivt med hösten är alla fina höstkläder man kan värma sig i och alla mysiga höstpromenader man kan ta i naturen. Alla vackra färger på löven livar upp viken grå dag som helst.
 
Gick loss och fota som en galning här om dagen. Har verkligen saknat det sen jag "slutade" blogga. Det är så jäkla roligt att fota. En dag i framtiden borde jag tusan gå på en sån där fotokurs. Så jag lär mig på riktigt. Men jag vet ärligt inte om det skulle passa mig. Jag har inget tålamod med teknik och knappar och allt vad det heter .Men vem vet man kanske ändrar sig ;)

Resa.

 
Bilder från vår senaste resa, Kreta.
 
Längtar så mycket efter vår nästa resa. Som faktiskt redan är bokad. Den kommer bära av i januari efter min socionomexamen. Vi kommer åka till Vietnam och Nya Zeeland och resa tillsammans sammanlagt 5 veckor :) Kommer göra en annan spännande resa snart också. Men mer om den i ett eget inlägg inom kort.

Vänskap och svek.

Varning för ett långt men viktigt inlägg.

 

Tjejer kan vara så förbannat elaka mot varandra och jag har aldrig riktigt förstått syftet med det. Många av er har säkert också varit med om att vänner svikit.  Ibland har det gått så långt att vi slutat vara vänner eller så har vi helt enkelt växt ifrån varandra. Jag har egentligen alltid haft väldigt lätt för att skaffa vänner men jag har inte alltid haft tur med de vänner jag haft.

 

 Jag har sedan jag var liten haft svårt för separationer och det har alltid tagit mig lång tid att avsluta en vänskap som varit negativ för mig. Jag har en förmåga att vilja se människors bra sidor. Detta är en styrka men det blir en svaghet när man inte är bra för varandra. Alla människor har bra sidor, även de människorna jag kan ha svårt för. Men en vänskap ska vara på lika villkor. Det är en ömsesidig relation där man både ska ge och ta. När jag ser tillbaka har jag oftast gett villkorslös kärlek men jag har inte alltid fått samma tillbaka. Ändå har jag tillåtit mig själv att fortsätta vänskapen. Att stanna har för mig alltid varit lättare än att lämna.

The power of letting go.

 

Det har funnits perioder i mitt liv då jag blivit utfryst och retad. Det som sårat mest är att bli utfryst av personer man ser som bästa vänner. Jag litade på dem.Hur kan människor som säger sig älska dig svika så hjärtat går i tusen bitar? Det är tankar som rört sig i mitt huvud och som präglat mig under hela min uppväxt.

 

Det som varit det allra svåraste sveket för mig när det gäller vänner var när jag gick i högstadiet:

 

När jag gick i högstadiet blev jag väldigt sviken och utfryst av min bästa vän och en annan vän vi senare lärde känna ihop. Vi kan kalla min bästa vän för B och den andra vännen för M. Jag och B hade ett väldigt starkt band. Vi hade vuxit ihop sedan sexan och gjorde allt ihop. Vi drömde om att tågluffa, rymma hemifrån, vi började tjuvröka ihop, hade våra första fyllor ihop osv. När vi gick i åttan började vi umgås med M, som var 3 år äldre än oss och i samband med detta blev min och min B:s relation förändrad. De började snacka skit bakom min rygg, de skapade allians och kunde hånade mig inför andra. M var den som var den drivande när det gällde att frysa ut men jag fick också reda vad B tyckte när jag råkade höra dem prata illa om mig på toaletten under en fest. Det slutade inte där. Killar hade sedan i slutet av åttan börjat intressera sig för mig och detta var något båda störde sig på. De tyckte jag var alldeles för självsäker.  Min bästa vän B gick bakom min rygg och försökte sno mina killar. Hon låg med två av mina ex. Jag kom på henne en gång på mitt rum under en fest. M försvarade henne inför alla. Allt detta i samma veva som min mamma precis hade gått bort i cancer. Jag förlät B men det hände totalt 3 gånger innan jag bröt kontakten med henne. På senare år har båda bett om ursäkt för deras elaka beteenden under den tiden. Vi är inte vänner idag, men vi är inte ovänner. Jag har gått vidare.

 

 Man kan tänka att människor växer upp och detta är ett typiskt tjejbeteende när man var yngre. Men tyvärr pågår detta i verkligheten nu. Mobbning på arbetsplatsen eller i skolan/universitetet är heller inte ovanligt. Jag kan inte förstå varför människor tillåter sig själva att behandla varandra så vidrigt. Jag har själv varit med om att bli utfryst i vuxen ålder. Tjejen som ville frysa ut mig lyckades nästan förstöra relationen mellan mig och våra gemensamma vänner. Hon tålde inte min personlighet och den uppmärksamhet hon ansåg att jag fick. Det blev en rejäl glidning mellan oss andra men idag har vi lyckats lösa så det funkar. Jag är självklart inte vän med den här tjejen idag men jag hyser inget agg mot henne. Dessutom har jag andra vänner som idag blir mobbad eller utfryst på arbetsplats. Varför pågår detta fortfarande i vuxen ålder?! Jag kan bara inte förstå hur människor kan vilja vara elaka mot varandra. Varför känna sig hotad? Det finns ingen anledning att vara bitter och avundsjuk. Vad är det som gör att människor beter sig så här?

 

För mig har det blivit väldigt viktigt att kunna hantera konflikter och prata om problem som uppstår för att förstå varandra. När jag var yngre gav jag mig själv skulden till mycket.  Men det har också hjälpt mig hitta strategier som utvecklat mig till en bättre person. Hur mycket jag än vill förstå människor som är elaka så förtjänar inte dem inte alltid min förståelse. Jag kan ge människor en andra chans och försöka förstå varför men jag kan inte acceptera om du fortsätter vara elak. Jag vet idag mina gränser, jag inser mitt eget värde och jag låter ingen trycka ner mig.

 

The feeling of letting go.
 
 
Ja, det jag egentligen vill komma fram till är att det tar tid att hitta riktiga vänner och det tar ibland tid innan man lär känna sig själv och inser vad man behöver för vänner runt omkring sig. Vi måste försöka se vårt eget värde och inte stanna kvar i en relation som får oss att må dåligt. Det finns faktiskt människor som skulle göra vad som helst för att vara din bästa vän. Som skulle uppskatta dig för just dig. Du är ändå den bästa vän du har. Var snäll mot dig men kom alltid ihåg att behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad.

När livet var enkelt.

 
Håller på att rensa i mitt förråd då jag håller på att sälja min kära etta.
 
Hittade en hel del intressant matrial från min uppväxt.  Bland annat mina allra första dagböcker. Haha, herregud vad jag skrattat ikväll åt saker jag skrivit. En annan rolig grej var en resedagbok från när jag och mamma var i Paris och besökte Disneyland och olika sevärdigheter i Paris. Jag hade aldrig kommit ihåg något av detta om jag inte hade skrivit om det. Jag hade gjort en klippbok med inträden, broschyrer osv från resan, gett betyg och utvärderingar på restauranger, museum, utställningar, sevärdigheter osv. Besöken fick väldigt myckét minus om det var långa köer eller långa promenadavstånd haha.Hittade även en hel del texter, dikter, ramsor, berättelser och teckningar/målningar jag gjort. Jag älskade att skriva berättelser och gärna teckna karaktärer till mina berättelser. Både när jag var yngre och saker från när jag var runt 20.  Jag var verkligen kreativ förr. Vad hände med det? Kul att det finns arkiverat i alla fall :)
 

Mönster.

 
Gillar mina mönstrade byxor från H&M. De livar upp en grå höstdag som denna. Har haft en riktigt härlig och spännade dag men världens bästa Disa. Hon är bland de coolaste människorna jag vet. Nu ska jag snart bege mig till Friskis och Svettis. Life is goooood!
RSS 2.0