Krigstigen.

Har du vandrat på den? Skrivit en tillbedjande bön i klagomuren eller sjungit en självläkande sång? Jag är inte ensam om att falla och jag funderar på att berätta min historia för er, men det skär sig i elden. 
 
Ökens blomma är återfunnen och saltårar bränner min kind. Jag har bestämt mig. Jag tänker vinna och mig äger ingen. 
 
 
 
 
 
 
 

Summerbeat.

Tro inte jag är blind. Du har skapat en himmel av åska och jag vill allt annat än ha tillbaka dig.
 
Du utvalde ska få ta delar av mitt privatliv, men glöm att jag speglar en falsk spegelbild av mig. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Glöm mig inte!

Hej och mycket hej! Tillbaka till en snyggbildad blogg, men jag blir troligtvis egocentrisk igen. Därför satsar jag mer på allmännbildning :)
 
 
Har jag kvar några följare? 
 
Mycket skvaller på gång nämligen ! 
 
Byter troligtvis bloggdomän sen, men det här med kodning och design gör mig galen. 
 
Cya! 
 

30 års fest.


Red.


NZ 1. rr


Birthday 27.


Bloggar om min volontärresa.

Hej!
 
Verkar som jag fortfarande har besökare här
 
Ni kan följa mig på min blogg: onmywayhere.blogg.se
Bloggar om min volontärresa i Vietnam. 
 
Denna blogg kommer inom kort lösenordsskyddas och inte öppnas igen för allmänheten.
 
 
 

Ny blogg.

Dags för lite miljöombyte! 
 
Jag kommer inom en närmare framtid lösenordsskydda denna blogg. Jag har bloggat på sarase.blogg.se i över fem år så det känns lite konstigt att stänga ner den här bloggen som vart en del av mitt liv under lång tid.
 
Men nya äventyr väntar. Och jag känner att jag vill starta om från början med en ny blogg när jag i mars ska resa som volontär till Vietnam.
 
Vill ni följa med på min resa och nya blogg? Då tycker jag att ni ska klicka in er här.
Ni kan även följa mig på bloglovin med den nya bloggen!
 
Hoppas vi ses! Kram

Blondie and blondie.

 
Eller snarare me so wannabe blondie ;) Dit ska vi inte tillbaka men värmen däremot, vi ses snart =D
 
 
Förnyade bloggen lite imorse också. Det var behövligt. Dock inte med världens nyaste bild men den får duga. Min systemkamera ligger förtillfället och dammar. Vet inte ens om jag ska damma av den. Vi ska ändå köpa en ny kamera till resan så då kanske det kommer bli roligare att fota med något annat än min kära vapendragare, iphone :)
 
 
 
 

En hälsning.

 
Hallååååå i stugan.

Yesterday.

 
Idag är jag tyvärr inte lika välvårdad som igår. Sitter hemma och skriver tenta = tenta ångest = sitter i min pyjamas med flottigt stripigt hår = jag är sunkig som fan! En klassiker under tentaperioden ;) Känns nog lite extra jobbigt med tenta just nu också då jag är så nära slutet av utbildningen. Det ska bli så skönt att slippa denna pluggstress och få ge sig ut i arbetslivet men hjälp vad man kommer sakna klasskompisarna och gemenskapen som studentlivet innebär.  

Laddar om med löv.

Ja hur laddar man om efter det senaste inlägget... Massa löv i alla fall :)
 
Jag ska fortsätta skriva om sorgen, skuldkänslorna och hatsjukdomen cancer. Men jag gör det en annan gång.
Det känns som jag har hundra miljoner saker att skriva. Inte bara om just det jag nämnde ovan. Utan om allt. Jag har verkligen saknat att skriva. Nu menar jag inte att blogga, utan att skriva. Jag kommer fortsätta skriva ärligt och tro det eller ej så är jag noga med att inte lämna ut något som jag inte kan stå för eller som  jag tror kan skada mig på något sätt. Sanningen är inte bara fluffiga moln och snygga kläder. Sanningen är mycket hårdare än så. Och det måste vara okej att visa sig svag. Hur man än väljer att vilja visa det så måste det vara okej. Hur ska man annars överleva?
 
Bwt, lillkillen ni ser på bild är Ozzy. Döpt efter självaste Ozzy Osbourne :D Mamma, min och syskonens katt. Som nu bor hos mormor och morfar i Luleå. Saknar honom som tusan. Men han har det bra där. Blivit en liten lurvig tjockis som springer och jagar möss hela dagarna. Living the dream lixom :)
 
 

Cancer tog hennes liv och lämnade mig med skuldkänslor.

Jag var så arg på mamma för att hon sa att hon skulle dö. Jag var arg på mamma för att hon vägrade bära peruk och att hon lät mig skämmas inför mina klasskamrater när hon skjutsade mig i bilen utan hår. Jag var arg på mamma för att hon visade sig så öppen och orädd och när hon visste att hon skulle dö brukade hon fråga rakt ut vart vi syskon ville bo när hon dog.

 

Jag var 14 år och för mig fanns det inget annat alternativ än att bo med mamma och mina syskon som jag gjort hela livet. Jag ville inte inse sanningen. Jag var arg på mamma för att hon försökte få mig inse något annat och att mamma var sjuk i cancer var inte på riktigt. Att mamma hade cancer var inte så allvarligt.  Hon hade inte så ont som det verkade. Att hon vaknade upp mitt i nätterna och kunde skrika på hjälp tyckte jag bara var löjligt.  Jag visste ju att min mamma var stark. Min mamma visade sig alltid stark och positiv. Min mamma var läkare och därför visste jag att hon kunde bota sig själv och ta bort den där jävla cancern. Den där jävla cancern som hon pratade om som hon menade kunde splittra oss. Jag visste att det inte var så för utan mamma hade vi syskon ingen. Ingen som mamma.

 

Mamma och alla omkring tjatade att jag skulle vara hemma mer.. men de var bara tröga som inte fattade bättre. Jag blev så arg på en av mammas bästa vänner Disa som en dag berättade för mina vänner att mamma var döende i cancer och att de skulle försöka stötta mig. Jag och min bästa kompis var med några äldre kompisar vi hängde mycket med och när Disa berättade började jag gråta och jag skämdes så otroligt mycket. Den enda som visste var min bästa vän men jag pratade inte med någon om hur jag mådde och vad jag kände. Att bli utblottad på det där sättet var hemskt. Även om jag idag så klart förstod varför Disa gjorde så. Jag var inte där för mamma så mycket som jag önskade. Under den sista perioden blev mina vänner på något sett viktigare för mig men det fick jag senare ångra ännu mer eftersom ingen utav dem visade vara några bra vänner.

 

Sorg och rädsla inför att någon ska dö eller har dött är så himla komplicerat. Det är ganska så tabu att prata om sådana här känslor. Cancer tog hennes liv och lämnade mig med skuldkänslor och djup sorg men också med ett helt hav av obesvarade frågor. Att prata om känslor, att hantera ilska och frustation är det som fått mig att kunna leva med sorg. Det är också det som fått mig tänka annorlunda angående mina skuldkänslor. Det jag skrivet här ovan berör mig fortfarande så himla djupt och jag blir uppriktigt ledsen när jag tänker på hur det var och vad jag kunde ha gjort annorlunda. Men det är okej att känna så. Jag kan inte ändra på något som varit. Jag önskar att jag aldrig lämnat mammas sjukhussäng men sanningen är att jag besökte henne knappt för jag tyckte att det var för svårt och smärtsamt. Jag var egoistisk för jag förstod inte bättre. Jag var 14 år. Och det var så det var. Men det betyder inte att jag inte älskade mamma. För det gjorde jag mer än något annat.

 

 Jag vet hur mycket mamma älskar mig och jag vet också att hon inte ville något annat än att vi skulle vara lyckliga. Därför har jag gjort ett val. Jag väljer att leva med sorg.  Jag väljer att prata om henne för att hålla henne vid liv. Hur mycket smärta än gör ont så väljer jag att känna smärtan och låta den göra mig starkare. Jag väljer detta för jag vill leva och hade mamma aldrig varit tvungen att lämna hade mamma också valt den vägen. Därför väljer jag den för oss båda.

 

Stor kram till alla där ute som också har förlorat någon som stått er nära.


Brevet.

 
Kommer ni ihåg att jag för något år sedan bloggade om brevet jag skrev till mig själv i framtiden? Jag skrev i alla fall om mina tankar och funderingar och hur jag förutspådde min framtid som jag sedan la i ett brevpapper och gömde.  Jag öppnade brevet 2009, efter 5 år. Haha, att jag orkade vänta så länge? Att jag lyckades glömma bort brevet är ju också helt otroligt ;)  En hel del stämde av det jag förutspådde även om tidsperioden inte var exakt. Men det var en rolig grej att göra! Kanske borde skriva ett nytt brev? Jag är i alla fall färdig utbildad socionom om exakt 87 dagar om allt går som det ska med de sista tre tentorna. Fatta! Om 3 godkända tentor är jag socionom! 87 dagar... Shiiit! Ännu en dröm i brevet är i uppfyllelse- check :)
 
Sen åker jag och jobbar som volontär i Vietnam (eller först resa runt och sen jobba som volontär).  Ikväll var jag på en föreläsning där en regionsledare för biståndsorganisationen InterAct Asia berätta hur det är att jobba utomlands i olika projekt men också hur det är att ha hela världen som sitt arbetsfält. Blev sjukt inspirerad! Kände verkligen att detta var något för mig. Och skulle det bli så att jag inte pallar trycket ja då kan jag ju alltid åka hem men jag vägrar att inte försöka. Detta är ju ändå något jag drömt om så länge. Även om jag är världens optimist måste jag tänka realistiskt också. Det hjälper mig att mentalt förbereda mig lite bättre så jag inte bara kommer dit och tror att allt är en dans på rosor.  Men åh! Snart ska jag bestämma vilken organisation jag ska välja. Det är så svårt. Har jätte många olika projekt jag väljer mellan och nu efter föreläsningen kom ännu mer förslag. Tur att jag har i alla fall 2 månader på mig innan jag måste bestämma mig men tiden rinner iväg fort.Om nån av er som läser detta har jobbat som volontär utomlands får ni gärna komma med tips och råd. :)
 
 

RSS 2.0